Bibelstudium av Anita Grantinger

HEBREERBREVET KAPITEL 3

I hela Hebreerbrevet, som är skrivet till messiaskristna judar, framhåller författaren att Jesus Kristus, Guds Son är större än alla andra storheter inom judisk tro och tradition. I det förra kapitlet bevisar han att Sonen är större än änglarna.

I detta kapitel tar författaren upp MOSE och jämför honom med Sonen. För oss kristna, som har NT med evangelierna, är det självklart att Sonen är större än någon annan. I judendomen, vars tradition mottagarna i brevet var väl insatta i, var det något helt nytt. Mose hade varit deras störste ledare, som lett folket från Egyptens träldom till löfteslandet. När de nu var förföljda för sin tro på Jesus låg det nära till hands att tvivla. Det hade varit enklare att gå tillbaka till judendomen.

VEM VAR MOSE?                                                                                                                         
I /2 Mos. 2:1-10/ läser vi att hans föräldrar var av Levi stam. Israels folk var slavar i Egypten (14-1500 år f Kr.). När Mose föddes hade kungen bestämt att alla hebreeiska gossebarn skulle dödas. Därför gjorde Mose mor allt för att gömma honom och resultatet blev att han hamnade i Faraos hov.

VAD VAR URSPRUNGET TILL DET JUDISKA FOLKET?                                                                        
 I /1 Mos. 12:1-3/, läser vi om en man vid namn Abram, från Ur i Kaldeen, (nuvarande Irak) som Gud talade till och uppmanade att bryta upp från sitt land och bege sig det land som Herren skulle visa honom. Han fick löfte om att bli välsignad och bli ett stort folk. I/1 Mos. 17:1-8/, kan vi läsa om att han sedan fick namnet Abraham och hur Gud lovade att ge detta land, Kanaan, också till hans efterkommande, alltså Isak och Jakob. Dessa patriarker blev liksom grunden för folket.

Av Jakobs 12 söner blev Josef mest känd. På grund av brödernas avund och hat mot honom blev han såld till Egypten. Där fick han ett prövosamt liv tills han till slut blev Faraos närmaste man. Under hungersnöden kom både Jakob själv och hans söner, p.g.a. Josets höga ställning, möjligheten att flytta till landet Gosen i Egypten, där de bodde i 400 år. Den långa historien finns att läsa i fortsättningen av 1:a Mosebok.(50 kapitel)

I /2:a Mosebok kap.1/, får vi veta att en ny Farao, som inte kände Josef, tillträdde. Samtidigt  blev Israels barn allt talrikare, ca 1 milj. vilket  kungen upplevde som ett hot. Därför fick de bli slavar och sattes till hårt tvångsarbete. Barnmorskorna blev beordrade att döda alla gossebarn i samband med förlossningen, vilket bar dem emot. Då kom nästa order från kungen, att alla gossrbarn skulle kastas i Nilen.

Här kom Mose in i bilden. (Hänvisar till berättelsen om honom i 2 Mos. 2:1-10.) Mose blev följaktligen uppfostrad i kungens hov. I /versarna 11-23/, började en ny fas i Mose liv. Han flydde till Midjans land, gifte sig och fick en son.

MOSE KALLELSE                                                                                                                 
I /2 Mos. kap. 3/ finner vi Mose som fåraherde åt sin svärfar. Då var han 80 år gammal. I /vers 1-16 för läsarna/ läser vi om hur Gud talade till honom genom en brinnande buske och kallar honom att befria Israels folk från Egyptens träldom och föra dem in i löfteslandet. På grund av folkets upproriskhet och olydnad blev det en ökenvandring som tog 40 år i stället för 1 1/2 år. Det var ingen lätt uppgift för Mose att leda ett så gensträvigt folk.                                                                                                     
I /2 Mos. kap. 24/ kan vi läsa om hur Mose också fick mottaga lagens tavlor på Sinai berg.

Kan Jesus verkligen vara större än den mäktige ledaren, Mose? Det var den stora frågan för läsarna av brevet. Läsarna uppmanas därför att: SE PÅ JESUS. Han som hade varit en av oss och visste hur det var att vara människa. Han hade utsatts för frestelser som vi, därför kan han hjälpa dem som frestas, /Hebr. 4:14-16/. Mose var betrodd som tjänare för Istals folk, men Kristus är kung som råder över hela Guds hus. Där får alltså även vi vara med, /Hebr. 3:1-6/.

VARNINGEN                                                                                                     
Den allvarliga varningen  som här riktas till läsarna är att drabbas av samma upproriskhet som rådde under ökenvandringen, då många inte lyssnade till Guds Ord och därför inte fick komma in i löfteslandet. Att inte lyssna till den helige Andes röst, i den situation de var i och som också vi är i nu, kommer att få samma konsekvenser, att inte komma in i Guds sabbatsvila, /vers 7-11/.               

Trots att folket fått se så mycket under och fått uppleva Guds omsorg klagade de ständigt på Mose för att han hade fört dem ut ur Egypten, där de hade mat i överflöd. Mose bad alltid till Gud och gick efter hans ledning. Ex: / 2 Mos. 13:20-22,  14:15-17,  16:11-15,  5 Mos. 8:4-6/. I dessa bibelställen kan vi se Guds omsorg och hjälp under ökenvandringen.

 Det hände att folket kom i den svåra situationen att de saknade vatten. Åven då löstes problemet genom Moses gudsrelation, /2 Mos. 17:1-6/.  Däremot handlade även Mose i olydnad, vid ett annat tillfälle, som gjorde att inte heller han kom in löfteslandet,/4 Mos.20:2-13/.

En annan händelse som också bevisade folkets otro kan vi läsa om i  /4 Mos. kap.13 och 14/ då Mose, på Guds befallning, sände ut 12 spejare till Kanaans land, en av varje stam. Bara 2 av spejarna Josua och Kaleb hade tro för att de skulle kunna inta landet. De övriga 10 såg bara det omöjliga i att besegra jättarna. /4 Mos. 13:29-30, 34/. Folket trodde på de 10 som tvivlade och klagade igen på Mose och Aron och ville helst stena dem. Ingen av spejarna utom Josua och Kaleb fick komma in i löfteslandet. Konsekvenserna för folkets uppror kan vi läsa om i /kap. 14:32-38/.

Hela detta kapitel är en enda VARNING inte bara till de ursprungliga mottagarna av brevet, utan också TILL OSS IDAG. Hur ofta drabbas inte vi av frestelser till olydnad och ifrågasättande av Guds Ord när vi lever i en tid då man vänt Gud ryggen. /Hebr.3:14-19/.

——————————————

HEBREERBREVET KAP 4

VILA                                                                                                                                                         
Detta kapitel handlar huvudsakligast om VILA och ordet förekommer 12 gånger. Det syftar först och främst på den eviga vilan hos Gud, som vi alla ser fram emot.

Kapitlet tar upp 3 dimentioner av vila i /vers 1-8/:  

 1) DEN VILA SOM TRONS FOLK KAN FÅ UPPLEVA REDAN HÄR I LIVET. Många människor, även kristna kan leva i något slags träldom. Man kan ha fastnat i en gärningslära, trots att frälsningen är av nåd. I andra religioner handlar det ofta om prestationer av olika slag för att behaga guden och för att komma till något slutmål. Jesus sa på korset: ”Det är fullbordat!” De goda gärningar som vi ev. utför är inte frälsande, men en följd av tron på Jesus, /2 Kor. 5:14-15, Ef. 2;10/. Tron på Jesus och kärleken till honom gör att vi helst av allt vill lyda och tjäna honom. När vi är ledda av den helige Ande kan vi få uppleva vila mitt i arbetet, därför att han ger oss kraften.                                    

2) DEN VILAN SYFTAR PÅ DET FÖRLOVADE LANDET, FÖR JUDAFOLKET.                                     
Judafolket har alltid längtat till sitt land under ökenvandringen och fortfarande än idag. Det är Guds land och Jerusalem är Guds stad som han har överlåtit åt judafolket. Evangelium – det glada budskapet  – för dem var att komma in i löfteslandet (vilan)  och förkunnades ju för dem från början men många gick miste om det p.g.a. otro och olydnad.

Hebreerbrevets mottagare, som led förföljelse,  hade en evig sabbatsvila i himlen att se fram emot, om de höll fast vid tron på Jesus. Löftet gäller också oss om vi håller ut i tro på Jesu försoning, /1 Tim. 6:12/.

Att komma in i Kanaans land kan också liknas vid en frälsningsupplevelse. Ett liv utan Gud är ett liv i träldom. Att få uppleva frälsningen i Jesus Kristus och leva ett liv i gemenskap med honom, ledd och fylld av den helige Ande är frihet.  Det kan liknas vid att gå från Egypten till löfteslandet.

 3) GUDS VILA                                                                                                              
Gud vilade på den 7:e dagen efter skapelsen.  Som vi vet så firar judafolket sin sabbat på den 7:e dagen i veckan. Den är en ständig påminnelse om den eviga vilan för de som håller fast vid tron på Jesus.

Vi kan se i skapelseberättelsen, när Gud skapade världen, hur den nya dagen alltid började på aftonen. För Gud är det aldrig mörker, därför när han började skapelsen gick han från mörker till ljus, från natt till dag, ex.                /1 Mos. 1:3/.

När Gud kom till den 7:e dagen vilade han från sina verk, /1 Mos. 2:1-3/. Där kan vi lägga märke till att det inte var någon afton där. Det måste vara en förebild på något underbart  som ska komma, kanske tusenårsriket. I så fall lever vi i slutet av 6:e dagen.

FÖRHÄRDA INTE ERA HJÄRTAN                                                                                     
I /vers 9-11/ påminner författaren igen om hur viktigt det är att läsarna, och vi som lever idag, strävar efter att komma in i vilan och inte komma på fall genom olydnad.

Vi behöver fokusera på Jesus i våra liv, sträva efter det, vilket kan betyda: ”intensiv koncentration av energi.” Det är viktigt att Jesus får vara centrum i våra liv, men det finns ju ”cetrifugalkrafter” i samhället som ständigt vill få oss att ta blicken från Jesus, /Rom:12:2, Kol.3:1-3/.

 Hur ska detta gå till? Svaret har vi i /vers 12-13/. Det är bara genom Guds Ord, som vi får kraft att hålla ut i tro. Ordet är levande och verksamt i den mån vi tar del av det, även under ”ökenperioder.” Om Ordet får borra sig in i oss så får vi, genom den helige Ande, hjälp att förstå våra egna beteenden. Det avslöjar våra tankar och motiv. Det gäller bara för oss att vara ärliga och ta det till oss. Vi kan aldrig förställa oss inför Gud. Då bidrar Ordet till ett helgat liv.