Läs del 2 av Stefan Swärds intressanta och tänkvärda reflektioner ang. situationen i Israel och Mellanöstern, samt vår del i det.
Meningarna om Israel går isär bland dagens kristna.
En del gör en stor skillnad mellan staten Israel och judarna.
Men Israel har nu blivit judarnas hem och fasta punkt på jorden,
så det går inte att strikt skilja dem åt.
För dem som tror att Guds kallelse och utkorelse ligger fast
när det gäller det judiska folket kan inte Israel bortses.
Den antisemitism som ständigt drabbat det judiska folket
riktar sig i dag mot staten Israel, som mäts efter andra måttstockar
än andra länder, till exempel i FN-sammanhang.
Evangeliet om Jesus är Guds räddningsplan för världen.
Det är bara genom Jesus som palestinierna kan räddas,
det är bara genom Jesus som judarna kan räddas,
och det är bara genom Jesus som vi alla kan räddas.
Vi är alla lika inför evangeliet.
Juden Paulus gav inte upp när det gällde sitt folk;
han höll fast vid att Guds kallelse och utkorelse låg fast.
Han trodde på att Israel ska bli frälst och han trodde på en upprättelse för Israel.
Alla dessa profetior i Gamla testamentet om judarnas återsamlande
till det land som Gud gav åt Abraham – för mig är det omöjligt att inte se
statsbildningen av dagens Israel som en delvis uppfyllelse av dessa profetior.
Israel är i dag i stor utsträckning ett sekulärt samhälle och uppbyggt politiskt
som en västerländsk demokrati; Israels andliga upprättelse ligger fortfarande i framtiden.
Konfliktsituationen bakom nuvarande Israel är komplicerad.
Det finns inte någon part i denna konflikt som handlar perfekt i alla avseenden.
Fakta är dock att staten Israel kom till genom ett FN-beslut.
Det finns en politisk legitimitet bakom statsbildningen.
Omedelbart efter denna FN-godkända statsbildning gick de omgivande arabländerna
in i ett krig mot den nybildade staten Israel. Det blev ett försvarskrig
som för Israel handlade om att överleva. Och endast Israel var beredd att gå med
på fredsförhandlingar efter kriget; den arabiska motparten nekade detta.
Även Sexdagarskriget 1967 var ett angreppskrig från arabiska sidan, där Israel vann en stor seger.
Det medförde en israelisk erövring av omfattande områden: Golanhöjderna från Syrien, östra Jerusalem
och den så kallade Västbanken från Jordanien, samt Gazaremsan och Sinai från Egypten.
I dag lever Israel i större utsträckning i fred med sina grannar, i större utsträckning än vad politiken
och media uttrycker. Fredsuppgörelsen med Egypten gjordes redan 1979. Israel var då beredd att avstå
från land i utbyte mot en varaktig och långsiktig fred, och man återlämnade Sinai till Egypten.
Gazaremsan behövde inte Israel lämna till Egypten enligt avtalet.
Den egyptiske presidenten Sadat, som slöt fred med Israel 1979, fick dock betala med sitt liv
för denna fredsuppgörelse, som förkastades av arabvärlden, bland annat de palestinska araberna.
Jordanien slöt ett fredsavtal med Israel 1994. Från Jordaniens sida finns det inte några krav på
att återfå de områden man förlorade i Sexdagarskriget 1967. Syrien, å sin sida, är helt upptagen
av sina interna stridigheter och har inte på agendan att återfå Golanhöjderna.
I praktiken råder det fred mellan Israel och Syrien.
Även de palestinska araberna lever delvis i fred med Israel. En del av dem är israeliska medborgare
och lever i samförstånd på olika platser i Israel, bland annat i Nasaret.
En slutsats är att Israel i stor utsträckning i dag lever i fred med sina grannar.
För de palestinska araberna är det en bättre väg framåt att utveckla det ekonomiska samarbetet
med Israel i stället för att bibehålla ändlösa konflikter.
Islam och antisemitismen är det största krigshotet i regionen, och i dag är det Iran som går i spetsen
för hatet mot Israel. För Iran finns det dock inte några nationella intressen i detta;
det handlar bara om religiöst inspirerad antisemitism.
Stefan Swärd