Försoningen del 1

Försoningen i Gamla Testamentet
Bibelstudium av Anita Grantinger

Del 1. Offertjänsten

Först vill jag understryka att GT är själva grunden för förståelsen av hela Bibeln.
Jesus var jude och talade utifrån judiskt tradition och tänkesätt och till judar.
Därför är det viktigt att vi lär oss så mycket som möjligt om den ursprungliga
kontexten för att förstå vad Gud vill säga oss idag annars hänger mycket av NT
i luften för oss.

Det centrala temat i hela Bibeln är försoningen. Då människan är skapad för ett
personligt förhållande till  en helig Gud,  blir den konflikt som synden åstadkommer
en skuld som måste få en lösning. Om den uteblir, kommer syndaren att missa målet
och gå under i Guds vredesdom.  Återupprättelsen av den brutna gudsgemenskapen
kan bara ske genom att ett sonande offer frambärs, att ett oskyldigt liv offras i stället.
Utan att blod utgjutes ges ingen förlåtelse. /Hebr. 9:22/.

Det gamla förbundet som Gud ingick med Mose, innan Jesus kom som offerlammet,
var ett BLODSFÖRBUND och soningen var en fundamental funktion bland Israels folk,  
/2 Mos. 24:8/. Gud hade skänkt sitt folk ett medel till försoning med sig genom offerkulten
som skulle förekomma, avvärja och sona Guds vrede. Syndaskulden måste sonas, genom
blodet,  vilket enligt  GT ansågs betyda : utplåna, bestryka, rensa bort och blodet betraktades
som reningsmedel. Syndaskulden skulle därmed avlägsnas,                /3 Mos.17:11/.

Redan vid Israels befrielse från Egypten var soning en förutsättning. Bara när ett djur,
felfritt lamm av hankön, hade slaktats och dess blod hade strukits på dörrpost och dörrträ
gick fördärvaren förbi. /2 Mos. 12:1-13/. Denna dag och månad skulle räknas som den
förnämsta för Israels folk och i fortsättningen firas som en Herrens högtid – påsk.

 På den stora ” FÖRSONINGSDAGEN”, en gång om året, gick översteprästen in i
”DET ALLRA HELIGASTE”, det innersta rummet i  tabernaklet i öknen och sedan i
templet i Jerusalem, för att få försoning för sina egna och folkets synder.
I /3 Mos. 16:e kapitel /står det utförliga instruktioner som översteprästen måste följa.
Versarna 4-5 handlar om kläderna. Versarna 3,5-6 handlar om vad han skulle ha med
sig, en ungtjur och en bagge och två bockar.  I /versarna 7-24/ kan vi läsa om hur och
vad som skulle genomföras inför Guds ansikte. Vi kan tycka att det verkar märkligt
med alla förordningar, men alla detaljer hade sin speciella betydelse och var förebilder
som vi sedan kan känna igen i NT. Prästen skulle ha rena, heliga kläder när han kom
inför Guds ansikte. Jämför /Sak. 3:-3-7, Jes 61:10, Upp. 7:13-14/. Översteprästen bar
först fram 2 tjurar. Den ena var hans egen syndoffertjur, som skulle bringa försoning
för hans egna synder. Han skulle slakta den och sedan bränna den, efter att han med
blodet bestrukit en del av  vad som fanns i det allra heligaste. Sedan gjorde han på
samma sätt med folkets syndoffertjur. I  / 3 Mos 16 vers 7-10/ kan vi läsa om vad som
skulle göras med bockarna där. Den bock som synden överfördes på och sedan
utelämnades för att dö är en förebild på Jesus.

Guds vrede avvändes från syndaren genom att ett liv gavs som ersättning. Blodsbestänkelsen  
inför Herrens ansikte på försoningsdagen var försoningsskeendets höjdpunkt och beviset
för att ett liv var utgivet så att  förlåtelsen var möjlig, MEN offerkulten med offerhandlingen
verkade dock inte automatisk utan MÅSTE ÅTFÖLJAS AV ÄKTA SYNDABEKÄNNELSE,
/ Ps.51:19,  21 32:3-5/.  

Varje tendens i Israel att med hjälp av enbart offerkulten få försoning utan syndabekännelse
och omvändelse bekämpades av profeterna. De varnade det avfälliga folket, som tröstade sig
med en falsk ”sakramentalism” och avskrev helt offrets verkan,  
/1 Sam. 15:22, Mika. 6:6-8, Ps. 40.7-9/.
Gud förväntade sig det viktigaste, som behagade honom, ett ödmjukt och förkrossat  hjärta,
/Ps. 51:19, Jes. 57:15/. Jag har inte kunnat undvika att idag se en viss likhet då jag besökt
gudstjänster som varit utpräglat liturgiska. Jag uppskattar symboler och ritualer i den mån de,
på ett värdigt sätt, förstärker och förklarar det ord som förkunnas, men jag har ofta upplevt
att de yttre ritualerna har fått ersätta den egna andliga upplevelsen hos prästen. Då blir det  
i stället bara yttre rutiner. Dessutom är ofta kyrkfolket okunniga om och ev. ointresserade av
vad ritualerna står för. Då kan det inte heller bli någon äkta syndabekännelse.