FÖRSONINGEN – Bibelstudium av Anita Grantinger
Del 4. I VÅRT STÄLLE
Att omkring en tredjedel av Jesus-traditionen är ”passionshistoria” visar tydligt
att det mest angelägna i urkristendomen var att förkunna Jesu ställföreträdande
död för våra synder, /1 Kor 15:3-4/.
I aposteln Johannes skrifter är huvudtemat: LAMMET, som tar vårt straff och
utplånar våra synder, /Joh. 1:29, Upp.5:6, 12, 13, 7:10-14/. Enligt Johannes dog Jesus
under exakt samma tidpunkt då man i alla hem offrade påskalammet enligt gamla
förbundets föreskrifter, den 14:e dagen i månaden Nisan, vid solnedgången,
/2 Mos. 12:5-6/. Han blev alltså ”DET NYA FÖRBUNDETS PÅSKALAMM.”
Vad profeterna hade förutsagt gick i uppfyllelse i detalj , /4 Mos. 9:12, Joh. 19:36/.
Det är i kraft av det ”nya offerlammets” blod som den frälsta skaran har övervunnit
den dag då den står inför Guds tron i himmelen, /Upp. 12:11, 7:17/. Jesus är försoningen
för världens synder, /1 Joh. 2:2, 4:10/.
I aposteln Paulus brev får försoningen sin tydligaste och djupaste förklaring. Han beskriver
hur ”TALET OM KORSET” är det elementära och fundamentala i förkunnelsen och det
kristna livet, /1 Kor. 1: 18, 2:2/. Jesus har ”offrat sig själv för våra synder” /Gal. 1:4, 2:20/.
Paulus som var väl insatt i de gamla förebilderna och kunden lagen utantill anknöt till
GT:s soningsideologi med nådastolen som centrum, /Rom. 3:25/. (Nådastol betyder försona,
bemöta med nåd). Mot den bakgrunden förklarar han Jesus som ”påskalammet”, /1 Kor. 5:7/.
”NÅDASTOLEN” var locket på förbundsarken inne i det Allra heligaste, varifrån Gud
uppenbarade sig. Vid dess båda ändar satt två keruber vända mot varandra och deras vingar
som täckte arken utgjorde Guds tron, /2 Mos. 25:22/. En molnsky dolde nådastolen, så att
översteprästen inte skulle se den och dö. Mose bad en gång att Herren skulle visa sig för
honom, men fick bara se Gud på ryggen, /2 Mos. 33:20/. En ofullkomlig människa kan inte
möta en helig Gud, ansikte mot ansikte.
Nu är det Jesu blod som ger syndaförlåtelse, /Ef. 1:7, Kol. 1:14/ och frälsar oss från
vredesdomen, /Rom, 5:9/. Tanken på ställföreträdandet är särskilt tydlig i /Rom. 5:6-8/.
Jesus dör i vårt ställe. Paulus liknar Jesu utgivande av sitt liv vid ett lösepenningsbegrepp.
”Han har utplånat skuldebrevet som vittnade mot oss,” Kol. 2:13-14, 1 Tim. 2: 5-6/.