Bön – bibelstudium

I samband med vår sång- och bönesamling denna vecka hade Anita Grantinger
detta bibelstudium om bön. Mycket intressant och värdefullt.


Alla religioner har någon form av bön, oftast för att blidka Gud. Man tror
att man måste prestera något för att det ska gå bra för en i livet.
Inom Islam har man t. ex. 5  pelare:  Trosbekännelsen, bön 5 gånger om dagen,
ramadan, ge allmosor till fattiga, vallfärda till Mecka 1 gång i livet
Jag vill inte kalla sann kristendom för religion. Istället innebär det en relation
till världens skapare och livgivare. Han har skapat oss till gemenskap med sig.

En god relation till en människa innebär ju en rikedom, ett utbyte, ett samarbete,
en utveckling, hur mycket större och rikare är då inte gemenskapen med Gud.

Jag har frågat mig ibland varför vi egentligen måste be, eftersom han vet allt
om oss och vet vad vi behöver, men tänk att en helig Gud vill ha gemenskap
med oss små svaga människor. När synden kom in i världen och kontakten
mellan Gud och människor bröts gjorde han allt för att vi skulle få den tillbaka
genom att offra sin Son att, dö i vårt ställe för att vi  skulle få liv. 

Enligt skriften är alla människor syndare, efter syndafallet i Edens lustgård.
/Rom. 3:23/. Dessutom kan vi inte ens själva komma fram till och inse att vi är syndare,
det är den helige Andes verk.
Jesus sa det i samband med att han lovade att Hjälparen skulle komma, /Joh. 16:8-12/.
Det är den helige Ande som drar oss och gör oss medvetna om att vi är syndare,
som behöver frälsning. Förr kallade man det syndanöd. Vår första bön blir då
en bekännelse och en bön om förlåtelse, /1 Joh. 1:9, 2:1-2/.

Sedan önskar sig Herren en utveckling av gemenskapen och då finns det ju många
olika sätt på vilka vi kan tala med Herren. Samtidigt som vi får lära oss att lyssna in
hans tilltal, först och främst genom Ordet, men även direkt i vår ande. Det är då viktigt
att det som vi tror är Guds röst inom oss stämmer med Bibelordet.


ENSKILD BÖN:                                                                                                                                                                       Den enskilda bönen är vad vi kan kalla för hjärtats samtal med Gud eller den kristna
människans andning. Vi kan av naturen inte leva utan att andas. Det andliga livet
och gemenskapen med Gud fungerar inte utan bönekontakt. /Matt.6:5-8/.  

Det kan vara en disciplinfråga att ta tid för gemenskapen med Herren.
Profeten Daniel bad t.ex. på bestämda tider, med fönstret öppet mot Jerusalem
när han var fånge i Babylon,  /Dan. 6:10-11/. Det kan vara en hjälp att ha en viss tid,
men det handlar ju inte om tvång, utan en längtan att få umgås med sin bäste vän.
Aposteln Paulus skriver i /1Tess. 5:17-18/, Hur ska det gå till? Jo vi ber och har kontakt
med Herren i vår ande hela tiden i vardagen. Han bor ju i oss. /1 Kor. 3:16/ 
Han är alltså närmre än luften som vi själva inandas.


GEMENSAM BÖN
Att vara tillsammans och komma överens om att be konkreta böner har speciella
löften med sig. /Matt. 18:19-20/. Då handlar det ju om verklig enhet.
Ett bra exempel på resultatet av enig bön är väl den första pingstdagen.
De var samlade 120 personer i 10 dagar och bad, /Apg. 1:14/. I en engelsk översättning
står det att de var ett ackord. När man tar ett ackord stämmer tonerna ihop.
Så vill Guds Ande förena oss, så att vi älskar, uppskattar och underordnar oss varandra.

Den enheten kan bara Guds Ande  åstadkomma, men då kan vad som helst ske,
som svar på bön. När vi ber för varandra så ökar också kärleken till varandra.
Ofta ber vi i offentliga sammanhang allmänna böner, t.ex kyrkans förbön, som omfattar
fred i hela världen, alla sjuka, alla hungrande osv.
Det blir oftast invanda fraser. Jag tror att det är viktigt att be mera konkret och så få
uppleva konkreta bönesvar. Om vi läser Apostlagärningarna så har vi exempel på detta.


LOVSÅNG: 
Lovsång ser jag som en hyllningssång direkt till Herren, om vem han är och vad han gjort
för oss. Andra sånger kan vara en bön, ett vittnesbörd, undervisning, uppmuntran osv.
Det viktiga är att den är född och ledd av Anden.                                                                                                  

(Lovsång i våra kyrkor idag är korta sånger, som upprepas flera gånger. Alla frikyrkor har nu
en filmduk där sångtexten visas så att alla kan sjunga med. Dessutom har man ett team
som leder det hela.
Jag upplever det som ett sätt att skapa mönster. Detta kallas lovsång och de flesta kyrkor,
utom Svenska kyrkan, har enbart denna sångstil. Sång- eller psalmboken med innehållsrika
texter har, med få undantag, kommit undan.)
Låt detta stå för mig.                                                

Den helige Ande kommer ofta på olika sätt och det gäller att vara öppen för det.
/1 Kor. 14:26, Ef 5:19-20, Kol. 3:16/. Lovsång som kommer från hjärtat kan ibland övergå
i TILLBEDJAN. Det är heliga stunder då man upplever en påtaglig gudsnärvaro.
Då infinner sig en förunderlig stillhet och då räcker inga ord till. Det kan bli en helig tystnad.
Sång och dans i Anden kan också förekomma då.


FÖRBÖN:
Gud har gett oss möjlighet att be för oss själva, men det är en välsignad uppgift att få be
för andra. Då lyfts ofta blicken från en själv och det som känns så viktigt för en själv.
Skriften uppmanar oss att be för: /1 Tim. 2:1-4, Apg. 4:29-30/.  

Så har vi alla våra böneämnen, enskilda och gemensamma. Vi har många löften givna
av Jesus själv, /Matt. 7:7-11/.  
Johannes skriver: /1 Joh. 5:13-14/. Dessa löften är oftast förknippade med vårt förhållande
till Herren och till varandra, /Joh.15:7, 1 Joh. 3:21-24/.Det är därför det är så viktigt att vi ber
för varandra, särskilt om vi ska tjäna Herren tillsammans

BÖN I JESU NAMN:
När vi kommer till en bank och vill låna pengar frågar de genast efter täckning för lånet.
Om man inte har pengar själv så måste man ha en garant, en borgenär som skriver under.
Jesus är vår borgensman inför Fadern, /Joh. 14:12-14, 16: 23-24/.  Han har redan betalat vår
skuld med sitt eget blod. Vi får komma inför Fadern i Jesu namn.

Allt vad vi ö.h.t. företar oss får vi göra i tro, i Jesu namn och inte bara lita på vår egen förmåga.
 /Fil. 4:13/.

TRONS BÖN: 
/Hebr. 11:1, 6/. Alla har vi väl känt tveksamhet inför bönen ibland. Vi vet ju att
Herren hör våra böner, även om det inte alltid känns så. När vi inte ser någon förändring
undrar vi: Kommer han att svara eller hur kommer han att svara? Ibland har vi stora frågetecken.
Har vi inte tillräckligt med tro? Ändå har vi läst att det behövs inte mycket av den varan,
 /Luk. 17:5-6, Mark.16:17-26/.
Vi förstår inte alltid Herrens vägar, men det får inte hindra oss att be, för det sker alltid något
varje gång vi ber. Vi ska också komma ihåg, /Rom. 8:28/. Vi kan vara trygga oavsett vad som händer.
Herren hjälper alltid igenom prövningar och lidanden av olika slag.

UTHÅLLIG BÖN:
Ibland kan Herren överraska oss med att svara efter bara en kort bön och vi kan få se en förändring
genast. Ibland dröjer bönesvaret. Enligt Jesus själv ska vi inte ge upp, utan hålla ut. Han talar till  oss
i flera liknelser om detta, /Luk. 11:5-10, 18:1-6/. Vad jag har upptäckt är att om vi fortsätter att be så
förändras vårt tänkesätt och vår bön, inte till uppgivenhet utan till något som Anden leder.


BÖN MED FÖRSTÅNDET OCH BÖN I ANDEN:
Aposteln Paulus ger oss tydlig undervisning om detta i /Rom. 8:26-27/, och fortsätter
i /1 Kor. 14: 2,15/. Det vanligaste är ju att vi får be med vårt förstånd.
Vi möter svårigheter och ställs inför stora frågor i livet. Och det är ju fantastiskt underbart
att vi då får komma till Herren med allt, /Fil. 4:6-8/. Då kan vi få uppleva frid oavsett vad
Gud gör i olika situationer. Det är gott att få prata ut med en människa om sina bekymmer,
men det är ju ännu större att få anförtro sig åt universums konung. Han känner oss och
förstår oss bättre än någon annan.                                                                               

Om vi är uthålliga i bön och tar den tid med Herren, som vi behöver, kan det också hända
att den helige Ande, som bor i oss, leder oss vidare i bönen, så att vi upptäcker att vi säger
något som vi inte alls hade tänkt ut med vårt förstånd. Det är vad Paulus menar med bön i anden.

Man kan be i anden på sitt eget språk, eller be med andra tungomål. Det får inte vara så att
man tror att man inte kan be i anden om man inte talar i tungor. Däremot kan det kännas
befriande att släppa oss i ett bönespråk.

Paulus talar om att man inte ska tala i tungor offentligt om man inte kan uttyda, så att alla
förstår, men i sin egen bönevrå är det en tillgång. Om Guds Ande ger oss orden, då måste
han ju svara på en sådan bön.  ”Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.” /Sv. folkb.)

Detta var en liten påminnelse om vilken förmån vi har i bönen och dess  betydelse.
Bibeln är full av undervisning i ämnet, så fortsätt och läs, i Jesu namn!

/Anita Grantinger

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.